Fördjupningsuppgift - Strindberg på Instagram

Det finns många bilder på Strindberg och han tog också under hela sitt vuxna liv många foton av sig själv. Porträtten skickade han till familj, vänner och bekanta. Han tyckte om att synas och det var ett sätt att gestalta sig själv som han ville bli sedd.  Det påminner ganska mycket om hur vi idag publicerar bilder på oss själva på till exempel Facebook och Instagram. Elevernas uppgift blir därför att närläsa en bild av Strindberg och göra ett eget Strindbergsporträtt med sig själva i huvudrollen.

Läsa och skriva år 7-9

Centralt innehåll och kunskapskrav

I det centrala innehållet under rubriken Läsa och skriva anges för svenska år 7-9  ” Lässtrategier för att förstå, tolka och analysera texter från olika medier. Att urskilja texters budskap, tema och motiv samt deras syften, avsändare och sammanhang. Strategier för att skriva olika typer av texter med anpassning till deras typiska uppbyggnad och språkliga drag. Skapande av texter där ord, bild och ljud samspelar. Olika sätt att bearbeta egna texter till innehåll och form. Hur man ger och tar emot respons på texter. Redigering och disposition av texter med hjälp av dator. Olika funktioner för språkbehandling i digitala medier. Språkets struktur med stavningsregler, skiljetecken, ordklasser och satsdelar. Ordböcker och andra hjälpmedel för stavning och ordförståelse”.

I kunskapskraven beskrivs olika kvalitéer när det gäller att kunna skriva olika slags texter med språklig variation, textbindning och anpassning till texttyp, språkliga normer och strukturer. Här finns också krav på att eleverna ska kunna: Eleven kan söka, välja ut och sammanställa information från ett urval av källor och föra resonemang om informationens och källornas trovärdighet och relevans.  Eleverna ska kunna ange källor, referera och citera. De ska också ha förmåga att kombinera olika texttyper, estetiska uttryck och medier så att de olika delarna samspelar, och kunna ta emot respons och genom bearbetning förtydliga och utveckla sina texter.

I Skolverkets kommentarmaterial understryks att undervisningen ska behandla skapande av texter där ord, bild och ljud samspelar.

Tala lyssna samtala år 7-9

Centralt innehåll och kunskapskrav

I det centrala innehållet gällande tala, lyssna och samtal anges för årskurserna 7-9  ”Att leda ett samtal, formulera och bemöta argument samt sammanfatta huvuddragen i vad som sagts. Muntliga presentationer och muntligt berättande för olika mottagare, om ämnen hämtade från skola och samhällsliv. Anpassning av språk, innehåll och disposition till syfte och mottagare. Olika hjälpmedel, till exempel digitala verktyg, för att planera och genomföra muntliga presentationer.”

I kunskapskraven formuleras kvaliteter i att samtala om och diskutera varierande ämnen genom att ställa frågor och framföra åsikter med underbyggda argument på ett sätt som för samtalen och diskussionerna framåt och att förbereda och genomföra muntliga redogörelser med fungerande struktur och innehåll och anpassning till syfte, mottagare och sammanhang.

 I Skolverkets kommentarmaterial poängteras att ”eleverna ska stimuleras till att uttrycka sig genom olika estetiska uttrycks­former. Dessa uttrycksformer kan vara film, teater, digitala presentationsprogram eller manuellt och digitalt bildskapande och är också delar av en fungerande språkförmåga”. För de äldre eleverna ska undervisningen behandla ”skapande av texter där ord, bild och ljud samspelar”.

Utifrån de mål som finns i ovanstående styrdokument passar uppgiften bra då den sammankopplar klassisk litteratur med den egna personen, använder sig att det vidgade textbegreppet och öppnar för reflektion i såväl tal som text och bild.

Uppgiften att lära känna Strindberg för att sedan välja en bild av honom och göra en personlig parafras som sedan används för en muntlig presentation skulle utan tvekan kunna genomföras i såväl lägre som högre årskurser men jag valde att jobba med årskurs 9 i svenska då vi har lagt mycket fokus på författaren och hans verk Ett halvt ark papper under temat litteraturhistoria. Detta är endast en del i det större arbetsområdet men kan i sig utgöra ett bra underlag för bedömning av de olika förmågorna eleverna förväntas besitta i svenska.

Instruktionerna till eleverna ligger på min pedagogblogg och är även underlag för lärarkollegor som vill följa min lektionsplanering då jag tycker att det är mycket sällan som lärarunderlag behöver skilja sig nämnvärt från de instruktioner eleverna - som ska utföra uppgifterna - behöver ha tillgång till.
http://chsvenska.blogspot.se/2013/11/strindbergportratt-9b.html

På min pedagogblogg finns även länkar till alla mina elevers bloggar och under rubriken 9B (i höger länkfält) kan man således hitta alla elevarbeten. För sakens skull har jag dock lagt två representativa länkar här så att man på ett enkelt sätt kan hitta produktionerna och få en uppfattning om uppgiftens utformning. Och med representativa åsyftar jag könsaspekten, en pojke, en flicka =).
http://chjohboh045.blogspot.se/2013/11/instagram.html
http://chnatsan.blogspot.se/2013/12/strindbergportratt.html

Den här typen av arbetsuppgifter är automatiskt nivågrupperande då eleverna själva lägger nivån för slutprodukten. Uppgiften i sig är inte komplicerad, inte heller användandet av resurserna, det är i engagemang och textproduktion eleverna visar sina olika kvaliteter och de flesta uppgifter jag arbetar med i svenska och engelska följer detta koncept. Fokus ligger ju på språket; att utveckla sin uttrycksförmåga, sitt språkliga omfång och sin analys och reflektion och då är samverkan med ljud och bild väldigt tacksamt. Jag undviker att arbeta med uppgifter som låser eleverna i en och samma mall då jag, stärkt av Ken Robinson, tycker att val av stoff och elevinflytande är viktiga utvecklingsfaktorer. Och så har jag ett uttalat digitalt engagemang, jag är väldigt förtjust i den tekniska utvecklingen, kan fullständigt förlora mig i nya applikationer och program och lägger vansinnigt mycket tid på webbresurser om 21st Century skills. Jag kan kombinera språkämnet med digital teknik och jag gör det för att det är roligt och jag är en god förebild för eleverna med min kärlek till teknologi och digital information. Därför valde jag den här uppgiften att redovisa istället för det Scratch-projekt jag genomförde i årskurs 8 tillsammans med vår tekniklärare. Där hamnade nämligen fokus mycket mer på tekniskt genomförande och elevernas reflektioner handlade uteslutande om frustration över hur svårt det var och hur det inte blev som de ville. Fegt av mig att välja en typisk svenskauppgift? Ja, säkert, men sån är jag ;). Arbetet med Scratch finns naturligtvis på min blogg chsvenska.blogspot.se och alla elever i åk 8 har sina bloggar - där deras reflektioner finns - länkade i höger sidofält - knock yourself out!

Jag anser mig ha tur i mitt yrkesval då jag läste till lärare i svenska och engelska. Dessa språkämnen har ju nämligen sin bas i skapandeprocessen redan från början och det digitala berättandet kan både underlätta och förstärka den språkliga utvecklingen. Till exempel så tillåter - och ibland förutsätter - tekniken arbete utanför klassrummet, det som Bryan Alexander benämner som Physical Relocation och som tilltalar många ungdomars skaparförmåga idag. Skapande av texter där ord, bild och ljud samspelar (Lgr11) är också mycket enklare och mindre resurskrävande idag för elever kunde - innan 1-1 satsningen i svenska skolor - lägga orimligt mycket tid på att färglägga rubriken på väggplanschen. Ett arbete som inte hade många bedömningsgrunder i svenska... Att däremot med hjälp av filterfunktionen i applikationen Instagram kunna lägga precis rätt ålderdomliga känsla över det egna ansiktet är att använda tekniken till att förstärka deras kreativa tanke.
Nu anser jag naturligtvis inte att berättarprocessen på något sätt är specifikt förbehållen språkämnena, elevernas egna texter och tankar, bilder och strofer har sin givna plats i alla ämnen. Det är ju den egna personens utveckling och insikter om värld och omgivning som vi vill lyfta - i alla ämnen - och där kan den digitala tekniken, med alla sina olika plattformar och utjämnande möjligheter (läs stavningsprogram, talsyntes etc.) bidra till att alla får samma möjlighet. Samma möjlighet att förstå all information omkring oss, ta ställning till alla olika källor vi har att ösa ur och ställa det egna jaget i relation till detta.
Och det är där bedömningsnivån hamnar i dessa elevarbeten; i vilken grad har de förstått vem Strindberg var?, vilken av alla bilder valde de?, varför valde de just den?, hur har de valt att gestalta honom?, vad säger deras val om dem själva? Och slutligen - hur har de på sin blogg och i sina presentationer formulerat dessa insikter?

Bryan Alexander - del IV

Den avslutande delen av Alexanders bok är titulerad Building Your Story och där kapitel 1-3 handlade om första generationen av digitalt berättande och kapitel 4-14 om andra generationen med dess nya plattformar för berättande så avslutar han boken med att reflektera över hur man kan använda digitalt berättande i undervisningen och vad som kan tänkas komma härnäst i utvecklingen.

Många av de saker han lägger fram har hög igenkänningsfaktor - som det faktum att tiden kan sträcka ut mycket och man måste medvetandegöra detta samt att tekniska hinder kan torna upp sig och verka oöverstigliga ibland. Det han däremot beskriver på sid. 178 kring sin workshop i digitalt berättande där de har två lärare på en grupp som understiger 20 personer känns lite som "jaha, kul för er, jag jobbar kommunalt så det lär ju inte hända...". Men Physical Relocation som nämns på sidan 194 var väldigt hemtamt, för det märker man som högstadielärare att det är många elever som jobbar mycket bättre utanför skolan. Vårt system är bara tyvärr inte riktigt anpassat till det med sina inrutade schemapositioner och klassindelningar. Och hans upplevelse av att det plötsligt blir tyst i klassrummet när alla elever sjunker in i arbetet under djup koncentration känner jag väl igen. Det är en fantastisk känsla :)!

Men lärare i allmänhet tycker ju om handfasta exempel och de finns även i det här kapitlet i form av frågeexempel för det initiala skedet av skapandet av digitala berättelser, samt bekräftandet "use an old idea" vilket är bra för många överhopade lärare att få höra; man måste inte hela tiden uppfinna hjulet utan kan återanvända nåt man redan gjort. Att han däremot nämnde "For sale, baby shoes, never worn" av Hemingway på sidan 204 fick mig att le lite för det är en myt, Hemingway är inte författare till denna six-word story. Och det kändes lite skönt för Alexander är i övrigt en mycket kunnig och beläst skribent och då känns det lite bättre på ett oförskämt egoistiskt sätt att även solen har sina fläckar :). Han tappade även lite strålglans när han pratade om Second Life på sidan 210 för det är ju verkligen, in my humble opinion, rent skräp. Fast han skrev det ju 2010 så han har förhoppningsvis kommit på bättre tankar nu. Jag menar; blotta tanken att kalla något för utbildningsplattform när det behöver tillgång till så många öppna portar att arbetsdatorn får spader och man får ilskna samtal från kommunens IT-support känns rätt absurt.

Nåväl, frasen DSL - digital as a second language - kommer jag att ta med mig för att använda när jag jobbar som IT-pedagog med mina kollegor , för det tydliggör de skillnader som faktiskt kan vara mellan unga användare som är infödda i och väl behärskar det digitala språket och lärare och föräldrar som inte är det.

Den tredagarskurs han beskriver känns inte jätterelevant i högstadiesammanhang men däremot det han talar om på sidan 219: Small digital storytelling assignments distributed in time, growing in complexity, scaffolding upon each other. Det är den typ av arbete man ofta gör på sina ämnespositioner - ett tema som bygger på olika genomgångar, uttryck och tekniker över tid och som blir till ett sammanfattat lärande.

Boken överlag känns, trots några år på nacken, väldigt aktuell och det är lite ovanligt i IT-sammanhang att litteraturen håller över tid. Författaren talar ju för övrigt om beständighet över tid även när det gäller digitalt berättande och det är en tanke som slagit mig, med Facebooks historik i bakhuvudet; visst är det så att allmänheten kontrollerar media på ett annat sätt idag än förr när stat och kyrka styrde, men det är å andra sidan väldigt svårt att vara anonym. Kanske man borde vara lika vaksam på sitt "digital footprint" som på sitt "carbon footprint". För även om tanken finns där, med tanke på de berättelser OM digitala berättelser som Alexander hänvisar till, och som är väldigt populära i olika uttrycksformer, så är det fortfarande en överraskning för många människor hur utlämnande vi faktiskt är. På gott och ont som med allting annat :).

Det som kan sägas för skolans värld är väl att det blir viktigare och viktigare att verkligen anamma våra 21st century skills och se till att de utgör en verklig del av undervisningen.

Googla gärna bilder på 21st century skills eller läs mer här:
http://jerhov.wordpress.com/2012/09/18/sokandet-efter-framtidskompetenserna/
http://jerhov.wordpress.com/2013/05/27/samarbete-som-framtidskompetens/
http://www.ungkommunikation.se/framtidskompetenser/mer.aspx
http://digitalakarameller.blogspot.se/2010/05/framtidskompetenser.html

Alexander, del III Combinatorial Storytelling; or, The Dawn of New Narrative Forms

Kapitel 8 heter No Story Is a Single Thing; or, The Networked Book och där är mina reflektioner att Matrix kringberättelse som avhandlas på sid 131 känner jag väl igen från de forum för World of Warcraft som finns och som flitigt används både för att hämta information och som ren underhållning utifrån de kommentarer som skrivs av spelare i sann rollspelsanda - de ÄR verkligen en bloodelf paladin och uttrycker sig därefter :)
Författaren nämner också att det är skillnad på att ladda hem eller lyssna/se på den aktuella sidan för det gör att vi uppfattar kontexten olika. Det lade jag märke till när jag spelade upp en novell för en av mina klasser från fruktan.se, jag visste precis vilken genre det var och vad jag skulle förvänta mig av ljudfilen men mina elever hade inte samma kontext att utgå ifrån för de såg inte sidan utan lyssnade bara.

Kapitel 9 heter Mobile Devices. The Birth of New Designs for Small Screens och där var väl egentligen behållningen att mobilnoveller är på frammarsch - inte bara noveller som läses på mobiler utan även skrivs på mobiler vilket blir intressant ur ett språkhanteringshänseende (bara en sån sak som var du gör radbrytningen bör vara noga genomtänkt) och att mobiler faktiskt är ett dåligt ord för det säger ju egentligen bara att något är flyttbart vilket ju allt som inte är fastskruvat är :)
Men mobiler är ju ett viktigt digitalt redskap, speciellt för unga, elever på Linneaskolan har gjort en film som på ett bra sätt illustrerar detta, och det är ett verktyg som kan nyttjas långt mycket mer i skolan än vad som är idag. Man kan naturligtvis inte förutsätta att alla har en smartphone idag, då bryter ju förespråkare för den kostnadsfria skolan ihop fullständigt, men om man har ett tillåtande arbetssätt som låter elever använda alla de verktyg som finns idag så kan man ju faktiskt främja samarbete, och som Ken Robinson säger så är ju många saker samarbete i den riktiga världen, det är bara i skolan det kallas fusk ;).

Kapitel 10 heter Chaotic Fictions; or, Alternate Reality Games och var intressant att läsa även om min initiala tanke var "Herregud, hur orkar folk!" Men när författaren sen gick in på fenomen som The Blair Witch project och The Game så föll poletten liksom ner och jag kan definitivt relatera till den sortens balansgång mellan verklighet och fantasi. Jag tror det är en del av den mänskliga naturen att få fascineras och förundras över sånt som inte är verkligt... eller är det?...

Kapitel 11 slutligen heter Augmented Reality: Telling Stories on the Worldboard or handlar i stort om QR koder, något som blir större och större i skolorna. Idrotten kör orientering via QR koder, SO:n har stadsvandring och alla ämnen kör tipsrundor med hjälp av QR koder. Och det tar ju liksom museibesöket till högre höjder då "jag trycker på knappen på väggen så visas en bild" har fått oanade interaktiva möjligheter med både ljud och bild. Man kan berätta för världen och man kan låta världen på ett tydligt sätt komma in i klassrummet med till exempel virtuella turer som den här.

Det kanske märks av ordflödet att jag inte var överdrivet förtjust i kapitel 10 och 11 i boken, men jag får helt enkelt stå för det; det var tunga kapitel att komma igenom och det gav inte mycket matnyttigt - eller så fattade jag inte - men i blogginlägg får man tycka lite som man vill och man behöver inte vara lika formell som i en universitetsuppsats, så det så!

You scratch my back...

Jag gick in och tittade lite närmare på Skratch-projektet Var är kartan som en av mina kurskamrater gjort. Det är en jättebra produktion med interaktiv uppbyggnad, ritade bilder och ljud där man ska lista ut vem av djuren som tagit kartan.
Jag lärde mig mycket nytt genom att titta på använda byggblock, som att göra nya sprites för nya situationer för att undvika kollisioner i skripten, jag fick bra tips på blocksammansättning för förflyttning och jag har användning för skriptet för klickbara bilder.

Uppgiften var att remixa projektet så det gjorde jag. Jag adderade att man ska skriva i sitt namn - för det är ett skript jag är stolt över att jag kan utantill nu hehe, och för att det ger autenticitet i interaktiva berättelser att man involverar mottagaren personligen. Jag snabbade upp vargens förflyttning över skärmen genom att korta ned pauserna mellan repetitionerna, jag bytte ut tjuvat mot tagit (svensklärarförbannelse...) och jag försökte mig på att rita in en hatt på det stora, lila kuldjuret. Att rita är kul, att rita på datorn... not so much. Det är råsvårt, speciellt om man som jag inte vill att det ska bli fult.

Men det var kul att remixa ett färdigt projekt och det är lite intressant att fast jag vet att det är min egen kopia är jag ändå lite försiktig för jag vill inte förstöra det ägaren gjort från början. Jag undrar om det är ett vuxenfenomen, jag ska kolla med mina elever om de har de betänkligheterna =)

Programmera med Skratch

Ja, kära hjärtanes...
Skratch är precis den typ av program som är livsfarliga för mig! Det är en applikation där man ska bygga upp en funktion genom att använda sig av små byggblock som sätts ihop för att få rörelse. Det låter ju basic - jag vet - men när man kan använda både färdiga och egna bakgrunder, färdiga eller egna "gubbar", färdiga eller egna ljud... ja, då piggnar pysselmänniskan i mig till och jag kan sitta i timmar, ja jag överdriver inte - timmar, för att fixa och dona, ändra och förfina.
Och det var precis vad som hände. Jag tänkte mig en enkel presentation där jag berättar vad en digital berättelse är - för jag skulle ju koppla till något jag lärt mig under kursen och då passar ju definitionen av digitalt berättande rätt bra :) - men sen trasslade jag in mig i interaktiviteten för jag ville att tittaren skulle vara aktiv. Att skriva in sitt namn och koppla det till hälsningsfrasen var väl en baggis men jag kopplade ja och nej-frågor till flera sprites och det var tydligen ovanför min begåvningsnivå för det liknade ingenting vid testkörning =).
När jag blivit tillräckligt irriterad för att spräcka en åder i hjärnan insåg jag att jag borde lägga ner just den delen, jag är trots allt över 40 och har haft ett rätt tillfredsställande liv utan att ligga sömnlös över problematiken med multipla sprites...

Egenproducerat blev ju också ett problem - ett tidsmässigt sådant - för man vill ju inte göra fult, korrektion JAG vill inte göra nåt fult :) så jag lade in en bild på mig själv (jaja, jag vet, hur tänkte jag där? Men det är bättre än en streckgubbe i alla fall) och sedan spelade jag in ljudfiler för de digitala verktygen. Att spela in ljud direkt i skratch-programmet var väldigt lätt och smidigt, trevligt!

Tutorials och tips som programmet tillhandahåller tycker jag var lite sådär, de gav inte så mycket, men att titta på andras produktioner och se hur de löste olika funktioner var till väldigt stor hjälp.

Bryan Alexander, del II

New Platforms for Tales and Telling heter del II av Alexanders bok och den handlar om plattformar för digitalt berättande som drivs av text och bilder, till exempel sociala medier och spel. Ett mycket lättsmält kapitel för mig :) Från kapitlet hämtade jag också frasen "Storytelling combines sequence with meaning and engagement" som jag använde i min Skratch-uppgift.

På sidan 48 talar författaren om bloggar som "character vehicles" (den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att många av citaten är på engelska, ett medvetet val då jag tycker att mycket går förlorat i översättning, jag skulle heller aldrig komma på tanken att läsa Stephen King på svenska...) och det har håller jag med om då mina elevers bloggar visar mycket av deras personlighet i annat än de texter de producerar; val av bilder och typsnitt ger också en väldigt differentierad bild som jag tycker det är spännande att få ta del av.

Alexander talar på sid. 56 om de olika aspekterna av att blogga ett redan existerande verk - som han gjort med Dracula - och säger att bloggformatet höjer känslan av tillfällig natur hos texten och sätter det i en social kontext med hjälp av kommentarsmöjligheterna. Det är en intressant infallsvinkel att använda sig av i undervisningen, många lärare använder sig ju av artiklar och inlägg av aktuell natur när de diskuterar innehåll och källkritik med eleverna, men varför inte använda sig av klassiker i bloggformat. Det är en form som tilltalar mig i alla fall. Och ett bra sätt att ge bloggen ett annat ansikte i föräldrars ögon för många är de som förfasat sig över att deras barns lärare har en blogg som eleverna besöker. De har nämligen den tvivelaktiga uppfattningen att bloggar, det är bara Blondinbella-liknande fenomen som handlar om mode, utseende och att skaffa följare. Ytterligare ett bevis för att många vuxna är sämre på att hantera den stora, vida webben än vad unga är :)
Nu talar ju Justine Musk på sid. 59 om könsrelaterade bloggande där kvinnors bloggar ska vara av mer konfessionell och narcistisk art än mäns som är mer auktoritära och lösningsorienterade, så det kan kanske ligga en sanning i föräldrarnas upplevelser men min förhoppning är väl att pedagogiska bloggar är mer könsneutrala.

Författaren talar också om Twitter men den tänkte inte jag göra mer än att fullständigt hålla med i att det kan vara en god idé för dokumentation som i Micke Anderssons fall.

Jag fick även i detta avsnitt goda uppslag för lektionsunderlag, t.ex. utifrån Penguin Publishers försök till gemensamt novellskrivande - det är jag sugen att prova för att se hur skribenterna utvecklas; vilka elever är trädgårdstomtar och vilka är karnevalsbesökare :). Och att som Flickr-gruppen Tell a story in 5 frames låta eleverna med hjälp av bilder koppla sitt digitala berättande till en möjlighet att via kommentarer utvecklas i olika riktningar. Jag har tidigare använt mig av Six-word-stories, att använda bilder ska bli intressant.

Webinarier och TEDs

Efter att ha gått igenom resurspaket 1 känner jag mig både stärkt och helt tillintetgjord som pedagog.

Mitch Resnicks tankar om att förmågan att skriva kod idag är lika viktig som att läsa och skriva känns aktuell och tilltalande - att man genom att lära sig att koda också kodar för att lära. I mitt CV står att jag behärskar svenska, engelska och html och det är språkkunskaper som i sig själv varit berikande för mig men även jag känner att kodningen är annorlunda idag, på ett positivt sätt. Mycket på grund av känslan att det är inte för de utvalda (läs nördiga) få utan något som är utvecklande och lättillgängligt för många. Jag tyckte också om webinariet för Scratch 2.0, jag ser fram emot att få lära mig mer om denna applikation för jag har inte stött på den tidigare. Och när jag hörde om nya funktioner som remix-trädet och educator accounts så gläder det mig för jag kommer alltså inte att starta min upptäcksresa utan dessa funktioner som för mig som lärare är rätt viktiga.

De två resurserna med Ken Robinson gjorde dock djupast avtryck - jag håller så fullständigt med honom i hans tankar om skolans uppbyggnad och system och hur viktigt det är att vi tänker i andra banor. Hans Changing Education Paradigms var fullständigt brilliant! Men det är naturligtvis nedslående att känna att detta är ett systemfel, för hur mycket kan en pedagog ändra system? Hur kan jag sluta sortera eleverna efter tillverkningsdatum?
Ljuset i tunneln är väl i alla fall att jag tror på mitt sätt att undervisa, mitt val av stoff och min nivå av elevinflytande och där känner jag mig stärkt av Robinson.