Programmera med Skratch

Ja, kära hjärtanes...
Skratch är precis den typ av program som är livsfarliga för mig! Det är en applikation där man ska bygga upp en funktion genom att använda sig av små byggblock som sätts ihop för att få rörelse. Det låter ju basic - jag vet - men när man kan använda både färdiga och egna bakgrunder, färdiga eller egna "gubbar", färdiga eller egna ljud... ja, då piggnar pysselmänniskan i mig till och jag kan sitta i timmar, ja jag överdriver inte - timmar, för att fixa och dona, ändra och förfina.
Och det var precis vad som hände. Jag tänkte mig en enkel presentation där jag berättar vad en digital berättelse är - för jag skulle ju koppla till något jag lärt mig under kursen och då passar ju definitionen av digitalt berättande rätt bra :) - men sen trasslade jag in mig i interaktiviteten för jag ville att tittaren skulle vara aktiv. Att skriva in sitt namn och koppla det till hälsningsfrasen var väl en baggis men jag kopplade ja och nej-frågor till flera sprites och det var tydligen ovanför min begåvningsnivå för det liknade ingenting vid testkörning =).
När jag blivit tillräckligt irriterad för att spräcka en åder i hjärnan insåg jag att jag borde lägga ner just den delen, jag är trots allt över 40 och har haft ett rätt tillfredsställande liv utan att ligga sömnlös över problematiken med multipla sprites...

Egenproducerat blev ju också ett problem - ett tidsmässigt sådant - för man vill ju inte göra fult, korrektion JAG vill inte göra nåt fult :) så jag lade in en bild på mig själv (jaja, jag vet, hur tänkte jag där? Men det är bättre än en streckgubbe i alla fall) och sedan spelade jag in ljudfiler för de digitala verktygen. Att spela in ljud direkt i skratch-programmet var väldigt lätt och smidigt, trevligt!

Tutorials och tips som programmet tillhandahåller tycker jag var lite sådär, de gav inte så mycket, men att titta på andras produktioner och se hur de löste olika funktioner var till väldigt stor hjälp.